Värdighet är hos Kant alltså en absolut och inre form av värde – inte något annat än värde. Därmed kan vi i denna tradition också tala om ett specifikt människovärde.
Enligt Kant är alltså begrepp som människovärde och värdighet synonyma. Varför vi i Sverige oftare talat om människovärde, medan engelska språket företrädesvis använt human dignity är svårt att säga (dignity i Kants mening definieras på engelska som intrinsic value, så även här är värdebegreppet närvarande). (Se: Stanford Encyclopedia of Philosophy)
En sak är dock säker: det rör sig inte bara om en felöversättning från 1948. Begreppet människovärde har enligt Svenska Akademiens Ordbok figurerat på svenska sedan 1798. (SAOB: ”Människovärde”) Ordboken listar för övrigt både människovärde och människovärdighet som uppslagsord. Där bedöms den senare varianten som liktydig med den förra, men ”mera tillfälligt” använd. En sökning i Kungliga Bibliotekets databas över digitaliserade dagstidningar visar också på ”människovärdets” historiska förankring i svenska språket. Från respektive tidnings grundande fram till 1947 (d.v.s. året innan FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs) förekom ordet människovärde 1556 gånger i de tre dagstidningarna Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Under samma period återfanns ”människovärdighet” endast 43 gånger i dessa publikationer. (Länk till söktjänsten)
Det torde således stå utom allt rimligt tvivel att termen värde i denna betydelse var väletablerad på svenska språket när FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs 1948. Det är med andra ord problematiskt att tala om en felöversättning utan att ta hänsyn till begreppets historiska innebörd. Det står sedan var och en fritt fram att argumentera för värdighet som ett bättre begrepp än värde, att ”jämlika i värdighet” är mer passande än ”lika värde” eller vad som helst, men då är det också viktigt att inse att vi egentligen talar om en definition av värdighet som innebär just ovillkorligt värde.
Som Hägg riktigt påpekar har nämligen Kants värdighetsbegrepp inget att göra med den innebörd vi lägger i begreppet i dagligt tal (där vi exempelvis uppträder med olika grad av värdighet, eller som också kan tolkas som ”grundläggande respekt”). (Hägg, s. 16) Men just därför faller också den praktiska nyttan av att överge värde, som må vara förvirrande men åtminstone är väletablerat, till förmån för det lika förvirrande men dessutom ”mera tillfälligt använda” värdighet.
De krafter i samhället som hoppas kunna urvattna människovärdets innebörd genom att likställa värdighet med ”grundläggande respekt för andra människor” har alltså inte mycket att hämta inom den begreppshistoriska traditionen.
Problematiken kring ”människors lika värde” visar tydligt hur ett begreppshistoriskt angreppssätt kan skapa en djupare förståelse för de ord och uttryck som figurerar i det offentliga samtalet. Men viktigare än allt detta är förstås att samtalet inte fastnar i distinktioner mellan värde och värdighet. I stället bör vi ta de mänskliga rättigheterna på allvar, eftersom de ovillkorligen är knutna till idén om människovärde. Och de internationella deklarationerna och konventionerna om mänskliga rättigheter är i flera fall nog så radikala.
Ingemar Hedenius iakttagelse från 1982 kan därför få tjäna som en sammanfattning:
Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan. (Hedenius, s. 19)
Referenser (tryckta verk:
Ingemar Hedenius, Om människovärde, Stockholm 1982
Ingemund Hägg, ”Alla människors lika värde eller värdighet”, Tidskrift för politisk filosofi, 2014:3
Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Göteborg 1997
- Björn Lundbergs blogg
- 12758 läsningar