Hotet mot det fria ordet – i samhälle och vetenskap, 1 Postat den 2017-01-02 av Mats Jangdal Dagen gästskribent är välmeriterade Nils-Axel Mörner, morner[at]pog.nu. Föreståndare för Paleogeophysics & Geodynamics vid Stockholm University, 1991-2005 President of Independent Committee on Geoethics, www.geoethic.com Mörner har tidigare varit gästskribent här på Frihetsportalen med artikeln “Vad är Clexit?” Min farfars farfar, excellensen Adolf Göran Mörner, kämpade på tidigt 1800-tal för en grundlagsskyddad tryckfrihet, och hävdade att ”något lagens tvång, något högsta maktens straff, ej fick förekomma för vad som meddelades i tal eller skrift”. Det var friska tankar som fick sin bekräftelse i 1809 års regeringsform. Över 200 år har förlupit och vi har kommit att ta det fria ordet för självklart. Samtidigt ser vi idag en rad exempel på förfärlig våldföring på begreppet ”det fria ordet i tal och skrift”. Detta gäller samhälle så väl som vetenskap. Jag kommer här att belysa detta med exempel från den så kallade klimatdebatten; d.v.s. påståendet att en ökande CO2 halt i atmosfären ger en skenande temperaturökning. Men därförinnan några om vetenskap och teoribildning. Normalt ser man en kedja som börjar med observation, vilken ger anledning till interpretation (tolkning) och slutligen konklusion (slutsats). Stundom kan slutsatsen växa till en paradigm (ett förmodat allmängiltigt värde). Vissa paradigmer är bara vilosteg som senare kommer att omtolkas och överges. Andra innebär verkliga kunskapslyft. Darwins utvecklingslära är ett sådant; detaljerna kommer vi alltid att fortsätta diskutera, men faktum att arterna (inklusive människan) utvecklats ur varandra kvarstår som en realitet. Upptäckten att vi haft istider på jorden i sen tid är ett annat sådant faktum, även om vi måste fortsätta utreda detaljer och drivande faktorer. Detsamma gäller förstås partikelfysiken; här finns ingen väg tillbaka bara rader av fascinerande nya saker att upptäcka. När det gäller senare tiders alarm om en skenande klimatutveckling på jorden, så innebar den ett totalt åsidosättande av tidigare (ovan refererade) vetenskapliga arbetsmetodik (observation, interpretation, konklusion). Nu började man med att beställa svaret. Bolin – Palme – Brundtland – IPCC Vid den först internationella klimatkonferensen i Stockholm (1972) framlade den svenske meteorologen Bert Bolin hypotesen att ökad CO2-halt i atmosfären p.g.a. förbränning av fossilt bränsle (olja, kol, etc) ökade jordens temperatur varvid landisar kunde förväntas smälta så att havet steg. Det är inget fel på denna hypotes – som hypotes (däremot fungerar den inte som bärkraftig teori). När så den första ”energikrisen” kom 1973, kom saken i ett nytt läge. Olof Palme (gammal skolkamrat och tennispartner till Bolin) insåg att CO2-hypotesen kunde användas som argument mot oljeimport och som argument för kärnkraftsutbyggnad (”om Sverige inte 1990 har minst 20 kärnkraftverk, kommer Sverige inte att överleva som industrination”, sa Palme 1973). I svenska regeringen angavs (1975) att ”det är troligt att klimathänsyn kommer att sätta gränsen för förbränning av fossilt bränsle, snarare än storleken på naturresurserna”. Frågan bollades över till Brundtland, som 1988 kom med sin rapport där hon föreslog att denna fråga – att bevisa människans inverkan på klimatet – skull lyftas bort från individuella och nationella forskningsinsatser till ett överstatligt organ under FN. Det var det som blev ”the Intergovernmental Panel on Climate Change” (IPCC). IPCC:s uppgift var att hitta det man önskade bevisa; människans påverkan på klimatet genom CO2 utsläpp. IPCC har gjort 7 stora utvärderingar; 1990, 1995, 2001, 2007 och 2014. Redan 1990 tvingade IPCC:s förste ordförande Bert Bolin in påståendet att man kunnat bekräfta en klar inverkan på klimatet från CO2-utsläppet. IPCC rapporterna är inga vetenskapliga produkter, snarare beställningsverk på vad man önskar påvisa; skenande temperatur, ökade hälsorisker och inte minst ett snabbt stigande hav som hotar översvämma våra låga kuster. När jag 1999 var expertgranskare på kapitlet ”havsytevariationer”, så blev jag närmast chockad över att notera att ingen av de 38 medförfattarna var någon känd havsytespecialist; 1 geofysiker, 1 tidvattensspecialist och resten mest meteorologer. Själva texten var urusel och gravt missvisande. På samma sätt var det med andra kapitel. Man talar om ”consensus” IPCC har försökt trumfa in att det råder ”consensus” (åsiktsöverensstämmelse) i frågan; d.v.s. att en ökad CO2 halt i atmosfären är boven som tar oss till katastrofscenarier. Så är naturligtvis inte fallet; det är bara IPCC-gruppen som med demagogiska metoder söker uppnå full kontroll för sina påståenden. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon hjälpte helhjärtat till, och kallade alla som har annan åsikt än den som torgförs av IPCC för ”klimatförnekare”. I massmedia framförs ofta att man representerar vetenskapen, och att 97% (det har t.o.m. sagts 99,9%) av världens vetenskapsmän står bakom påståendet. Det är ju inte bara ”lögn och förbannad dikt”, det är ett utstuderat lobbyist-trick i syfte att vilseleda eftersom ”ändamålet helgar medlet” (i sann inkvisitionsanda). Personligen skulle jag gissa att ca 90% av alla sol-fysiker är emot IPCC:s CO2 hysteri. Bland geologer – som alltid söker observationsfakta för sina påståenden – torde 70-80% motsätta sig IPCC:s påståenden. Bland oceanografer kanske det är runt 50:50. Bara hos meteorologerna dominerar CO2 tron (men det är ju deras levebröd); men då är det ”mer tro än vetande”. Det fria ordet skändas Eftersom IPCC är en överstatlig organisation, och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon är en entusiastisk förespråkare för IPCC, så blir IPCC:s påståenden FN-fakta, som våra vanliga tidningar upphöjer till rättesnören i sina val av debattinlägg. Ett stort antal vetenskapliga tidskrifter (t.ex. Nature och Science) har officiellt meddelat att de stänger dörren för manuskript som ifrågasätter IPCC:s påståenden. Det, om något, är att skända det fria ordet. I förlängningen äventyrar det vetenskapens integritet och vidare-utveckling. Det flesta akademier hukar och vågar inte stå upp för den vetenskapliga integriteten. Det är direkt klandervärt. På så sätt gör man vetenskapen en otjänst. Att man inte ens förstår detta – vetenskapens själ: det fria sökandet, det ständiga ifrågasättandet, det aldrig sinande prövandet av fakta, den ständiga nyfikenheten – är direkt beklämmande. Det finns otaliga exempel på repressalier, då någon yttrat något som IPCC-anhängarna inte gillar. Låt mig bara ta ett exempel. År 2013 gjorde jag tillsammans med två kollegor ett specialnummer av den internationella facktidskriften Pattern Recognition in Physics under temat ”Pattern in solar variability, their planetary origin and terrestrial impact”. I det avslutande kapitlet ”Slutsatser”, skrev 19 prominenta forskare följande: ”Obviously we are on our way into a new grand solar minimum. This sheds serious doubts on the issue of a continual, even accelerated, warming as proposed by the IPCC project”. Detta var nog för att tidskriftens redaktör skulle lägga ner hela den vetenskapliga tidskriften. Hur kan man få ihop ett sådant handlande med rätten till det fria ordet i tal och skrift? Svaret från vår sida blev en ny bok med titeln ”Planetary Influence on the Sun and the Earth, and a Modern Book-Burning” (Nova Sci. Publ., 2015). Klart är att IPCC och dess tillskyndare saknar respekt för det fria ordet. I stället tar de sig friheten att låta ändamålet helga medlet. Men det är något som egentligen hör medeltiden till, inte vår upplysta moderna tid. Handlandet ger dock en tydlig signal: oetiskt handlande.