I den svenska regeringsformens första paragraf kan man läsa att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Trots denna glasklara formulering är det i Sverige inte längre självklart vad som utmärker en demokrati. I det numera nedlagda samhällsmagasinet Neo skrev journalisten Marika Formgren för fem år sedan om den knippe åsikter som brukar kallas för demokratiska värderingar eller ”demokratisk värdegrund”. De som är anhängare av denna demokratisyn anser att först när alla människor delar samma värdegrund kan vi uppnå demokrati och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri.
Ifrågasättandet av den klassiska definitionen på demokrati finns lite varstans. Exempelvis påstår den amerikanska tidskriften New Yorkers kolumnist Jeffrey Toobin i en artikel med rubriken Our Broken Constitution att den klassiska synen på demokrati är föråldrad:
“Det noteras ofta att USA styrs av världens äldsta skriftliga konstitution som fortfarande används. Detta brukar anges som beröm, men de flesta andra produkter från sjuttonhundratalet, som resor med häst och vagn och medicinsk behandling med blodiglar, har ersatts av förbättrade modeller.”
Att USA:s konstitution är föråldrad är rent nonsens, om man nu inte råkar ha en längtan efter det totalitära samhället. Så låt mig slå fast: Demokrati betyder folkstyre och Abraham Lincolns definition är lika relevant i dag som när den skrevs: ”Makten (The government) utgår från folket, skall utövas av folket och vara i folkets intresse”.
Att maktutövningen utgår från folket är i grunden ett konservativt krav. Det som visat sig fungera bör man inte ändra på (”If it ain’t broke, don’t fix it”). Att makten skall utövas av folket betyder att folket måste ha del i maktutövningen, vilket i grunden är ett liberalt krav. Folket är inte mindre värt än politikerna. Och slutligen, i folkets intresse är ett progressivt krav. Det är inte alltid medborgarna vet vad som ligger i deras intresse, men politikerna måste veta – det är deras yrkeskompetens.
Tar vi Sverige som exempel är medborgarna mer eller mindre lurade av politikerna och medierna till att försörja människor från andra delar av världen, människor som aldrig varit med och arbetat ihop de nödvändiga medlen. Folket riskerar till och med genom massinvandringspolitiken att bli utbytt. Hur man än vrider och vänder på frågan kan denna politik aldrig ligga i folkets intresse, oavsett vad maktetablissemanget lyckats övertyga väljarna om. Ett land där politikerna inte längre sätter det egna folkets intressen i första rummet är inte demokratiskt styrt utan totalitärt.
Vad är då totalitarism? The New American Oxford Dictionary ger följande definition: /De totalitära/ ”relaterar till en centraliserad och diktatorisk maktutövning och kräver fullständig lydnad (subservience) gentemot staten.” samt att ”den person som förespråkar en sådan maktutövning är totalitär”. Här passar det bra med en kommentar som George Orwell skrev i ett brev 1944:
“De intellektuella har ett mer totalitärt perspektiv än vanligt folk … De flesta är helt redo för diktatoriska metoder, hemlig polis, systematisk historieförfalskning etc., så länge de känner att det sker i ‘vårt’ intresse.”
Det är reflektion som förmodligen träffar ännu bättre i dag än 1944, därför att i vår tid är det inte i händerna på generaler som demokratin i den västliga civilisationen dör utan det är våra politiskt valda ledare som för den västliga civilisationen mot totalitarismen.
Allmänna val är demokratins signum men det finns också en demokratins praktik – det vill säga hur det går till när demokratin praktiseras mellan valen. Det finns därvid två olika sätt för politiker att förhålla sig till varandra – det ena demokratiskt, det andra odemokratiskt. När politikerna (och väljarna) inser att även motståndarna vill samhällets och allas väl och ibland samarbetar, ibland rivaliserar om makten, så fungerar demokratin. Ett bra samhälle väger samman de konservativa, liberala och progressiva idealen. Men detta är ett skört tillstånd. Det finns risk för att denna praktik urartar och de konkurrerande partiernas politiker övergår från att vara rivaler till att bli varandras fiender. Det som då inträffar är att de politiker som har makten med alla medel förhindrar sina meningsmotståndare från att både få tillträde till offentligheten och att få vara med och ”tävla” om makten. När detta skett har demokratin omvandlats till ett totalitärt samhälle.
Det var det som hände i Chile, som länge framstod som Sydamerikas bäst fungerande demokrati. Det är inte överord att påstå att Chile fram till sextiotalet början var ett demokratiskt mönstersamhälle. Det fanns inga politiska motsättningar som var så allvarliga att de inte kunde lösas över en flaska chilensk cabernet. I demokratins namn kompromissade politikerna. Emellertid, i början av 60-talet skärptes motsättningarna mellan socialister och borgare. Socialisterna fick vind i seglen, dels därför att en vänstervåg drog över världen men framför allt genom att Kuba med Castros kupp blev en kommunistisk diktatur. Chiles borgare å sin sida styrdes till en del av amerikanska intressen men också av kalla kriget. De var livrädda för att Chile skulle bli ett nytt Kuba. Spänningarna steg och de politiska lägren förvandlades från rivaler till varandras fiender, inte olikt det som sker när den svenska riksdagens sjuklöver vägrar att ha med Sverigedemokraterna att göra.
Valet 1970 i Chile blev rena hatkampanjen från båda sidor. Allende vann, men inte med den majoritet av väljare bakom sig som skulle behövas. Han var demokratisk socialist vilket betydde att han hade ett socialistiskt program som avsåg att omvandla Chile till ett nytt Kuba, om än med demokratiska medel. Under hans regim omvandlades Chile till ett vänstertotalitärt samhälle på samma sätt som i dag sker i Sverige, vilket högern, det vill säga kristdemokraterna, inte kunde acceptera. Allende och hans allierade beskrev sina politiska motståndare som fascister och folkfiender. De konservativa kristdemokraterna lyckades inte möta detta politiska motstånd. Det var det som var orsaken till att Pinochet och hans militärjunta 1973 tog makten i en blodig kupp.
Det i det här exemplet intressanta är den process som ledde fram till kuppen. Vi ser samma utveckling för vänstern i Sverige. Den stora skillnaden är att i Sverige har vänstern moderater och kristdemokrater med på tåget samt att det i Sverige inte finns några generaler som kan ta makten och sätta stopp för det pågående samhällshaveriet.
I Sverige gör vi ett misstag när vi, i vår dyrkan av demokratin, jämför den med en militärdiktatur. I en sådan jämförelse framstår naturligtvis militärdiktaturen alltid som sämre. Emellertid, militärdiktaturen ska inte jämföras med den demokrati som inte längre fungerar utan med det som är alternativet, det vill säga antingen ett vänstertotalitärt styre av det slag som världen alltför många gånger upplevt, eller kaos, och kanske också ett inbördeskrig. Militärdiktatur är en i jämförelse med demokrati sämre lösning men det är en lösning, därför att kaos och krig är än värre. Se på vad som hänt och händer i Irak, Libyen, Syrien och Jemen.
Fortsättning följer…
Karl-Olov Arnstberg
Pansarbilar på gatorna och undantagstillstånd, det är den klassiska bilden av hur högern tar makten och inför diktatur. Demokratier i en lång rad länder dog på det sättet; Argentina, Brasilien, Dominikanska republiken, Ghana, Grekland, Guatemala, Nigeria, Pakistan, Peru, Thailand, Turkiet och Uruguay. Det är de varnande exempel som vänstern lyfter fram, dock utan att tala om vad det var för politik som ledde fram till militärkuppen. Det är emellertid inte från en extrem totalitär höger, det vill säga fascism och nazism, som vår tids hot i Europa och stora delar av västvärlden kommer. Sedan andra världskrigets slut har de flesta demokratiska haverier orsakats av valda regeringar. Det utropas inget undantagstillstånd, den självcensurerande morgontidningen kommer som vanligt, absolut inga pansarbilar och myndigheterna fortsätter att fungera. Medborgarna röstar och politikerna kan till och med, rakt motsatt det som händer, påstå att de förbättrar demokratin.
Det är en tragisk paradox att demokratins banemän använder demokratins institutioner för att subtilt, och ibland också helt lagligt, döda den.
Det är en långsam död som sker utan att folkmajoriteten riktigt förstår vad som händer. Stegen mot det totalitära samhället är små och tagna var för sig kan de ofta försvaras politiskt. Det är det som nu händer i Sverige, som ett av flera länder.
Det reella hotet kommer från en hegemonisk vänster som fått med borgarna på det nyliberala tåget. Men också vänstern omvandlas. I våra postmoderna tider har ideologierna reducerats till maktens politiska redskap. Man skryter med sin egen ideologiska förankring samtidigt som man kallar sina politiska motståndare för fascister, nazister, rasister etc. Dessa beteckningar säger inget om de politiska motståndarnas politiska program utan det är vapen som maktpolitikerna riktar mot de politiker som de betraktar som sina fiender. Lars Bern konstaterar att socialdemokraterna, som var en folkrörelse när de tog makten i början av 1930-talet, numera är ett yrkesnätverk för politiker som vill göra karriär.
Med andra ord, den politiska konkurrensen handlar inte längre i första hand om ideologi utan om makt. Särskilt tydligt syns det i den svenska riksdagen. De som sitter där ska representera folket. Det gör de inte längre – det är inte överord att beteckna ledamöterna i Sveriges riksdag som sina respektive politiska partiers slavar. Går de emot partilinjen kan de räkna med att bli uteslutna, alternativt blir de inte nominerade i nästa val. Det sker även om de anser sig representera folkviljan. Så mycket för den representativa demokratin.
Detta demokratiska förfall inleds under 1980-talet. I England är det Thatcher som med sitt nyliberala TINA-program vitaliserar Storbritannien, i USA är det Reagan. Båda är oerhört framgångsrika politiker. När Thatcher efter elva år vid rodret förlorade makten blev hon tillfrågad om vad hon betraktade som sin största politiska framgång. Det något överraskande svaret blev att det var att Tony Blair med ”New Labour” fortsatte hennes nyliberala politik. En formulering som han ofta använde var ”Valet står inte mellan en vänsterekonomisk politik och en högerekonomisk utan mellan en bra och en dålig ekonomisk politik.” I USA blev Bill Clinton med ”New Democrats” på samma sätt en uppföljare av Reagans politik.
Så långt politikerna. Men också väljarna kan dra undan mattan för den demokratiska praktiken. För att förstå hur det går till måste vi tala identitetspolitik. Den fungerande demokratin utgår från medborgarna som individer – en väljare en röst. Tanken är att de som röstar givetvis ska rösta i enlighet med sina intressen och sin samhällsställning, men också att de ska rösta med referens till ”det allmänna bästa”, det vill säga det som är bäst för landet och dess befolkning som helhet. Identitetspolitik betyder att ”det allmänna bästa” försvinner och de som röstar enbart gör det för att gagna sina egna intressen.
Detta är, åtminstone till en del, en konsekvens av den mångkulturella politiken. Kurder röstar som de gör på grund av att de är kurder, muslimer röstar som deras ledare rekommenderar dem att göra, samer röstar självklart på det riksparti som gagnar deras intressen bäst etc. Det ”allmänna bästa” och de individuella valen, demokratins sköra men nödvändiga kvaliteter, blir irrelevanta. Samhället som ett gemensamt åtagande försvinner ur bilden. Vissa politiska partier har bättre än andra förstått vad identitetspolitik handlar om. Socialdemokraterna har exempelvis med sin kristna broderskapsrörelse, paradoxalt nog, skapat ett verktyg för att fånga in det snabbt växande antalet muslimska röster.
På så sätt får vi ett till formen demokratiskt samhälle, men det är ett tomt skal eftersom det förlorat sin demokratiska praktik. I en tidigare artikel skrev jag om den klyfta som löper genom Sverige. Den är ett resultat av att politiken förfallit till fiendskap och att väljarskaran förfallit till identitetspolitik. Det kan vi tacka den mångkulturella ideologin och massinvandringen för. Det gemensamma Sverige avlägsnar sig i backspegeln.
Som sagt, det finns inte någon militärjunta som kan ta över kommandot. Förmodligen är det bra men det är oroande att det överhuvudtaget inte finns någon ”plan B” i Sverige. Det som finns är den populistiska protest som började växa fram på 1990-talet men som först efter finansvärldens kollaps 2008 på allvar började hota den nyliberala hegemonin. Det är förklaringen till att den populistiska protesten i offentligheten grovt lögnaktigt beskrivs som ett fascistiskt, totalitärt och högerextremt hot.
Skändandet är ren propaganda från makthavare som inte accepterar demokratins ideologiska mångfald utan, för att bli av med dem, påstår att utmanarna är onda och betraktar dem som fiender. De använder de skrämselbegrepp som alltsedan andra världskriget sitter i ryggmärgen på oss. Emellertid, det är de själva som är demokratins fiender. Populismen (av latinets populus/folk) är ett hälsotecken i en demokrati som håller på att gå förlorad. Den utgör folkets protest mot makthavarnas totalitarism.
I dag är kvinnorna de mest lurade – en majoritet av Sveriges kvinnor är godhetsreligiösa.
Ödesfrågan ligger i konkurrensen mellan de vänsterliberala maktinnehavarna och den populistiska proteströrelsen. Här är jag övertygad om att de kvinnliga väljarna är tungan på vågen. I dag är kvinnorna de mest lurade – en majoritet av Sveriges kvinnor är godhetsreligiösa. Men samhällets förfall för dem obönhörligt mot ett uppvaknande. När de inte längre går säkra på gatorna, när den lokala livsmedelsaffären har bommat igen på grund av alla stölder och hot, när de inser att deras barn inte kommer att växa upp i det välfärdssverige som de själva trodde var evigt, utan i ett fattigt och allt farligare land, då inser de förhoppningsvis hur bedragna de blivit. Ett sådant uppvaknande kan komma snabbt och för i så fall också med sig att många av Sveriges feminiserade män äntligen förstår vad som händer.
Eftersom sjuklöverspolitikerna kontrollerar medierna – hur stark och hur stor kan den populistiska rörelsen bli? Kan den, trots hela det etablerade politikersveriges skrämselpropaganda, växa sig så stark att den i form av Sverigedemokraterna hamnar vid makten? Och i så fall, hur kommer de nya makthavarna att behandla sina politiska fiender? Finns det någon chans att den nödvändiga demokratiska praktiken, i form av rivalitet istället för fiendskap, väcks till liv igen? Klarar Sverigedemokraterna att se att deras politiska motståndare inte är onda utan att också de vill verka för ett bättre samhälle, trots sina politiska försyndelser, och trots att de vill ta en annan väg?
En statsman som klarade att anamma detta perspektiv, även om det inte på längre sikt räddade Sydafrika, var Nelson Mandela. Hans ojämförligt mest imponerande politiska seger var inte att apartheid gick i graven och ANC tog makten utan att han avstod från att hämnas på de vita apartheidpolitikerna. Tyvärr har det som bekant gått åt helvete i alla fall för Sydafrika. Fiendskapen mellan svarta och vita är kanske större än någonsin, men nu är det de svarta som styr nationen.
Vad händer om svenska politiker följer det danska exemplet och säger ”stopp och belägg, det här med mångkultur och massinvandring går käpprätt åt helvete. Sverige är och ska förbli svenskarnas land!” Låt oss leka med tanken att svenska sjuklöverspolitiker klarar ett sådant lappkast och politiskt kraftprov till ansvarstagande. Går det bra då, i den betydelsen att vi kan rädda demokratin? Och i så fall, till vilket pris?
Tyvärr, mitt svar – hur mycket jag än önskar att jag har fel – är att det inte går. Huvudskälet är att skattebetalarna inte särskilt länge till klarar att finansiera det välfärdsindustriella komplexet. Nu har vi ungefär en miljon vuxna bidragstagare, tio procent av det svenska folket, som måste försörjas med skattemedel. En majoritet av dem är lågutbildade invandrare, som den svenska arbetsmarknaden inte har något bruk för. De kommer aldrig att återvända till de länder de emigrerat ifrån och det är mycket svårt att tro att de kommer att överge identitetspolitiken – vilket betyder att de kommer att fortsätta att rösta vänster, hur illa det än går för landet. Det är den politiska vänstern som står för deras fortsatta försörjning och ser till deras intressen. Situationen blir inte precis ljusare när man vet att runt 150 000 nya uppehållstillstånd varje år beviljas till folk som till största delen är trasproletärer från tredje världen.
Något ”allmänna bästa” finns inte längre med i det politiska spelet, varken bland politiker eller väljare. Detta i sin tur betyder att den ekonomiska nerförsbacken bara fortsätter. Som ett resultat utraderas den bästa skattekossan, det vill säga medelklassen. De som inte stannar kvar och utarmas, lämnar landet därför att relationen mellan vad de betalar i skatt och vad de får för pengarna blir för dålig. En alltför stor del av skatterna går till medborgare som är bidragsförsörjda.
Nå, låt oss säga att Sverigedemokraterna aldrig når högre än trettio procent och att övriga partier samarbetar på samma sätt som nu för att på alla tänkbara vis för att sätta pinnar i hjulet för deras politik. Vad händer då? Svaret är att det inte gör någon större skillnad. När den koloss på lerfötter som brukar kallas för det välfärdsindustriella komplexet, trillar omkull och folk som lever på bidrag inte längre kan göra det, då blir Sverige ett farligt land att leva i. Många, kanske majoriteten av de människor som har sina rötter i riktiga rövarstater och politiska härdsmältor, kommer att försörja sig på alla de sätt som står till buds. Plus att staten förlorar sitt våldsmonopol.
Kriminaliteten är redan nu skrämmande hög i Sverige och alla inom rättsväsendet vet att en förkrossande majoritet bland de kriminella är invandrare. Tänk er då att bortåt en miljon människor till måste hitta sin försörjning, därför att de inte längre kan leva på bidrag. Med ett understatement: det blir inte kul! Då, i ett sent skede av det svenska haveriet, kan det växa fram en motståndsrörelse som med alla medel vill erövra makten – för att rädda det som räddas kan.
Karl-Olov Arnstberg