Vilken är den grundläggande förutsättningen för demokrati?. I Sverige i dag finns det två konkurrerande svar på den frågan. Den djupa klyftan mellan de två sätten att 
se på demokrati är enligt mig orsaken till den polariserade politiska debatten. Det är två oförenliga sätt att se på demokratin, snarare än blockpolitiska motsättningar eller höger/vänster-skillnader, som gör att vi får allt febrigare diskussioner om åsiktskorridoren, politiskt motiverat våld samt vuvuzelor.
Den ena sidan, som jag själv tillhör, säger att grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val. Det är denna demokratisyn som får människor att citera talesättet ”Jag avskyr dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att yttra dem”. Det var också denna demokratisyn som högtidligt förkunnades för 16 år sedan, när jag tillsammans med andra nybörjare gick introduktionskursen på JMK:s journalistutbildning. Vi kan kalla dess anhängare för åsiktsfrihetsdemokrater.
Den andra sidan menar i stället att grundförutsättningen för demokrati är ett knippe åsikter. Åsiktspaketet brukar kallas ”demokratiska värderingar”, eller ännu hellre ”demokratisk värdegrund”, men alternativa formuleringar som ”allas lika värde” förekommer också. Endast när alla människor delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati, och därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri. Den måste villkoras och begränsas så att männi-skor vars åsikter avviker från värdegrunden inte ges möjlighet att påverka omgivningen. Det var denna demokratisyn som ibland visade sig senare under journalistutbildningen, när den högtidliga introduktionskursen var avklarad och bortglömd. Vi kan kalla dess anhängare för värdegrundsdemokrater.
När statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson i december förra året skrev om ”åsiktskorridoren” var det effekten av den senare demokratiuppfattningen han elegant fångade. Han uttryckte sig så här: ”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnens fulla bruk.”
Texten om åsiktskorridoren fick ett mycket blandat mottagande. När detta utspelades tänkte jag att det som delade oss var våra erfarenheter, att vi som lidit skada av att utmana åsiktskorridoren uppskattade Ekengren Oscarssons text medan de som alltid hållit sig på tryggt avstånd från världen utanför korridoren inte förstod vad han talade om. Men nu inser jag att skiljelinjen är hur vi svarar på frågan om demokratins grundförutsättning: Är svaret fri åsiktsbildning och fri debatt så är åsiktskorridoren en styggelse. Är svaret i stället det knippe åsikter som kallas den ”demokratiska värdegrunden” så är åsiktskorridoren en nödvändighet.
Även den hätska konflikten om huruvida det är försvarbart att tysta politiska motståndare – ibland med våld – springer ur de två oförenliga demokratiuppfattningarna. För oss som ser den fria debatten som demokratins grundförutsättning är det alltid fel att tysta politiska motståndare. För oss är det en gradskillnad, inte en artskillnad, mellan att tuta i vuvuzelor för att överrösta ett politiskt torgmöte respektive att spränga en bomb hemma hos en politiker för att döda honom eller åtminstone skrämma honom till tystnad. Målet för båda handlingarna är ju att stoppa den fria debatten, vilket enligt vårt synsätt är antidemokratiskt. Ser man den fria debatten som demokratins grundförutsättning finns det ett och endast ett sätt att hantera politiska åsikter man avskyr: Att argumentera emot, oförtröttligt, att lyssna på vad motståndaren faktiskt säger för att därefter slipa på de egna argumenten. Väljarnas röster ska vinnas i en fair fight där de enda tillåtna vapnen är argument, och där slagfältet eller boxningsringen är talarstolarna och debattsidorna.
De som ser ett gemensamt åsiktspaket (”värdegrunden”) som demokratins grundförutsättning anser däremot att det är en demokratisk plikt att tysta meningsmotståndare. Åtminstone de meningsmotståndare som inte delar värdegrunden (olika uppfattningar om jobbskatteavdrag och restaurangmoms får plats inom åsiktskorridoren). För dem är vuvuzelatutande och brevbärare som vägrar att dela ut valsedlar från vissa partier inte bara okontroversiellt utan påbjudet; i deras ögon är ju detta de fredliga metoderna att tysta debatten och därmed säkra demokratin.
Värdegrundsdemokraternas oenighet uppstår i synen på det politiskt motiverade våldet. För medan åsiktsfrihetsdemokrater naturligt fördömer allt politiskt våld – dess syfte är ju alltid ytterst att stoppa den fria debatten – så vill värdegrundsdemokrater göra skillnad på de våldsverkare som delar värdegrunden och dem som inte gör det. Värdegrundsdemokraten fördömer politiskt våld från högerextremister och (ofta men inte alltid) islamister, förekomsten av detta våld anses dessutom bevisa att högerextremister och islamister inte delar den demokratiska värdegrunden och alltså inte har rätt att delta i den offentliga debatten. Men värdegrundsdemokraten har betydligt svårare att fördöma politiskt våld från vänsterextremister. Dessa anses dela den demokratiska värdegrunden och våldet bevisar därför bara att de är desperata i sin kamp för att försvara de demokratiska värderingarna. Därför kan fem forskare från Södertörn och Göteborg, i en text som för övrigt försvarar just fri åsiktsbildning, särskilt beklaga att ”ungdomar som söker sig till rörelser som radikaliserar ett demokratiskt samhälles centrala värderingar” behandlas som ett potentiellt extremisthot. När vi ser på den autonoma vänstern ska vi enligt forskarna inte fokusera på våldet, utan på att rörelsens ”ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer” (DN Debatt 5/4).
Tendensen att släta över och ursäkta vänsterextremt politiskt våld, medan högerextremt och islamistiskt politiskt våld fördöms, antyder att valet mellan åsiktsfrihetsdemokrati eller värdegrundsdemokrati är en höger/vänsterfråga. Borgerliga debattörer med åsiktsfrihetsdemokratiska instinkter gör tyvärr också ofta ett slappt avfärdande av värdegrundsdemokratin som en ”vänstergrej”.
Men faktum är att vår borgerliga alliansregering inte ligger långt efter vänstern i sin strävan att villkora den offentliga debatten och utnämna värdegrund snarare än åsiktsfrihet till demokratins grundförutsättning. Så skrev Bengt Westerberg i sin statliga utredning Främlingsfienden inom oss (2012) att politiker har ett särskilt ansvar för att upprätthålla det politiskt korrekta filtret över samhällsdebatten, samt föreslog värdegrundad lärarutbildning och övervakning över internet och medier. Så presenterade Erik Ullenhag 2011 en pinsam ”toleranssajt”, som påstods bemöta främlingsfientliga myter med fakta men egentligen var ganska genomskinlig opinionsbildning för regeringens synsätt. Så förkunnade regeringens utredning om män och jämställdhet att det fortfarande finns många traditionella mansnormer som politiken måste förändra. Så var Fredrik Reinfeldts kommentar efter våldsattacker mot Sverigedemokrater under valrörelsen 2010 så här avmätt: ”Den som driver upp vi- och demtänkande och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar ska ju inte vara förvånad när det i grunden väldigt hatfulla sättet att se på relationer mellan människor också leder till att det blir mer våld, mer hot, i det öppna samhället”.
Det var inte heller en socialdemokratisk chefredaktör på en socialdemokratisk ledarsida som i juni 2012 belade mig med skrivförbud för att jag inte var tillräckligt socialdemokratisk. Det var den liberala chefredaktören på en ledarsida med beteckningen ”borgerlig” som förbjöd mig att skriva om integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjepolitik, eftersom jag inte låg i ”den liberala mittfåran”.
Både åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater finns alltså såväl till höger som till vänster, även om åsiktsfrihetsdemokraterna sannolikt är vanligare på högersidan.
Samtidigt står det klart att det är vänstern som vinner och högern som förlorar på värdegrundsdemokrati. Detta eftersom ”den demokratiska värdegrunden” i Sverige i dag uttolkas på ett sätt som favoriserar vänsterpolitiska tankegångar och flyttar politikens ”normalitetspunkt” vänsterut.
Det handlar inte om ekonomi och fördelningspolitik, den demokratiska värdegrunden liksom åsiktskorridoren är neutral inför jobbskatteavdrag och a-kassenivåer. Det handlar snarare om den postmarxism som flyttat över den klassiska klasskampen till nya mönster av maktordningar med privilegierade och förtryckta grupper. Minns hur de fem forskarna försvarade den autonoma vänstern med att deras ”ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer”.
Antirasism, feminism och queeraktivism är bärande delar i såväl den postmarxistiska vänstern som den svenska demokratiska värdegrunden. Lägger man till en oro för miljön som liknar religiös fruktan för världens undergång, samt det normkritiska paradigm som förkunnar att alla gamla normer, värden och auktoriteter måste rivas ned och dekonstrueras så är bilden komplett. Den svenska demokratiska värdegrunden är alltså nästan identisk med den svenska postmarxistiska vänsterns ideologi, minus specifika uppfattningar om hur den ekonomiska politiken bör utformas.
Våra borgerliga allianspartier kan känna sig blåsta. De har misstagit ”den demokratiska värdegrunden” för att vara neutral (så som den faktiskt är neutral inför olika ekonomisk-politiska modeller). Alltså har allianspartierna bit för bit anpassat sig efter värdegrunden – lite positiv särbehandling här, lite normkritik där, lite nystartszon här och lite feminism där. Allianspartierna verkar inte ens ha insett att de gav upp det borgerliga bit för bit, men nu när väljarna har ledsnat på jobbskatteavdrag märks det. ”Varför nöja sig med en blek kopia när man kan få originalet”, tänker nog många väljare när de strömmar till Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ som har gjort normkritik, antirasism, feminism, hbtq-aktivism och klimatalarmism till huvudsak och inte bisak.
Jag vill poängtera att alternativet för allianspartierna inte hade varit att kedja kvinnor vid spisen, jaga in homosexuella i garderoberna, utvisa alla invandrare och tvinga svenska folket att svära trohet till kyrkan och fosterlandet. Den som försöker påskina något sådant är lika intellektuellt ohederlig som den progressiva pedagog jag frågade om det verkligen är vettigt att sätta mellanstadiebarn framför datorn med uppgiften att ”söka sin egen kunskap”. Pedagogen började genast tala om att lära sig psalmverser utantill, som om den svenska skolan tog ett enda jättekliv från psalmrabblande till it-flum.
Det vettiga alternativet för de borgerliga partierna hade naturligtvis varit att möta såväl postmarxism som ”den demokratiska värdegrunden” med liberal likabehandling och liberalkonservativ begränsning av politikens räckvidd. I Sverige ska kvinnor och män, infödda och invandrade, homosexuella och heterosexuella ha samma rättigheter och skyldigheter. Varken mer eller mindre, varken positiv eller negativ särbehandling. Det hade varit liberalt. I Sverige får människor vidare tycka och tänka vad de vill. De får till och med ha traditionella normer kring könen och sexualiteten eller hysa konservativa åsikter om tron, kulturen och fosterlandet. Ska någon försöka ändra en individs normer och åsikter så är det familjen, vännerna och civilsamhället runt den individen – inte politiken. Det är inte politikens uppgift att försöka fostra och indoktrinera människor till ”rätt” åsikter. Det hade varit liberalkonservativt.
Men nu valde alltså allianspartierna att hoppa i den demokratiska värdegrundstunnan, eftersom de missade etiketten med ”endast postmarxistiskt innehåll”. För den svenska, borgerliga idéutvecklingen har det inneburit två saker. Dels att konservatismen är i det närmaste död i Sverige. Att försöka argumentera för konservativa idéer och värderingar i det här landet är att be om att bli sjukdomsförklarad och betraktad som ett tragikomiskt exempel på idioti. (Men bara i det offentliga samtalet. Jag som envisas med att försvara konservatismen vet genom mejlen jag får att väldigt många svenskar längtar efter fler sådana röster). Dels att idén om vad liberalism är har transformerats fullständigt. Om liberalism en gång tolkades som att staten ska likabehandla medborgarna men i övrigt inte lägga sig i hur de lever sina liv, tycks svenska ”liberaler” i dag vara överens om att staten ska positivt särbehandla underordnade grupper samt i normkritisk anda fostra oss alla till rätt åsikter, det vill säga ”den demokratiska värdegrunden”.
Inte konstigt att väljarna flockas kring Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ, eller att journalistkåren misslyckas med att granska dessa partier kritiskt. Alla andra partier, inklusive de borgerliga, har ju genom omfamnandet av ”den demokratiska värdegrunden” medgett att den är mest demokratisk som är mest normkritisk, mest feminist, mest antirasist, mest queeraktivist och hotar mest med klimathotet. Väljare vill vara demokrater, och journalister vill försvara demokratin, så utvecklingen är inte alls förvånande. Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ är ju de partier som driver dessa frågor hårdast, det kan inte de borgerliga partierna ta ifrån dem genom att muttra om stängda friskolor, friår eller avsaknad av ekonomisk realism. Så länge MP undvek socialistiska ekonomiskpolitiska förslag ansågs de ju till och med vara ”liberaler”, och många borgerliga ville få in dem i alliansen. Det borgerliga flirtandet med MP inför valet 2010 kan naturligtvis ha berott på en gränslös makthunger hos allianspartierna, men jag tror snarare att orsaken var ”den nya liberalismen”, där en normkritisk Maria Wetterstrand ses som mer liberal än en Göran Hägglund som talar om politikens gränser.
Frågan är hur det blev så här. Hur uppstod idén att demokrati inte är ett folkstyre som bygger på fri debatt, utan ett tillstånd där alla människor delar de postmarxistiska åsikter som utgör ”den demokratiska värdegrunden”?
Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.
Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential. Den som till exempel håller med om att det finns viktiga saker som vetenskapen aldrig kommer att kunna förklara får fascistpoäng, liksom den som håller med om att en frisk, normal och anständig person aldrig skulle komma på tanken att skada en nära vän eller släkting. Att instämma i dessa påståenden anses nämligen visa att man lider av en blind och okritisk underkastelse inför auktoriteter.
Auktoritär, antidemokratisk eller fascistisk (författarna växlar mellan begreppen) är också den som genom sina svar visar att den följer konventionella medelklassvärderingar, inte vill tala om sitt privatliv, är vidskeplig och rigid, är fixerad vid styrka och tuffhet, är destruktiv och cynisk, projicerar sina omedvetna impulser på andra samt har ett överdrivet intresse för sex.
Att den som är starkt konventionell och auktoritetsbunden skulle ha en lägre tröskel för att ansluta sig till fascister om sådana blev trendiga låter rimligt. Problemet med F-skalan är dess politiska vänstertendens. Många av de åsikter som ger fascistpoäng är konservativa och borgerliga, men knappast fascistiska. Författarnas förklaring är att det finns en klar koppling mellan den rasism och etnocentrism man egentligen vill ringa in med testet, och konservativa eller borgerliga åsikter om politik och ekonomi. När författarna ska härleda detta ”faktum”, blir deras egen marxism tydlig. De menar att fascismen representerar inte bara rasism och etnocentrism, utan en högerextrem organisering av samhälle och ekonomi. Den marxistiska kommunismen beskrivs som fascismens motpol, eftersom den vill eliminera ekonomiska klasser och därmed också uppdelning i och exploatering av grupper. Sedan förklarar författaren raskt att eftersom det är ont om fascister och kommunister i Amerika så låter man i undersökningen konservativa motsvara den fascistiska högern medan liberaler får motsvara den antifascistiska kommunismen.
Jag vet inte vilket inflytande The Authoritarian Personality har på dagens svenska politik, men det är tydligt att idéerna som framfördes i USA för över 60 år sedan visar stor likhet med den värdegrundsdemokrati som implicit innebär att bara vänstern är demokratisk. Jag vill därför göra några invändningar mot teserna i The Authoritarian Personality.
Den första är att bokens teorier i mycket hög grad bygger på Sigmund Freuds psykoanalys. Freuds teori om människan har mycket visdom att erbjuda, och många människor har säkert upplevt att psykoanalys fått dem att förstå sig själva bättre, men någon vetenskap kan den inte betraktas som. Teorierna om det undermedvetna, detet, jaget och överjaget eller de psykosexuella utvecklingsfaserna är svåra eller till och med omöjliga att testa och falsifiera. Invändningar mot teorin kan dessutom alltid avfärdas med att kritikern projicerar eller förtränger obehagliga sanningar, och teoribyggen med sådana inbyggda cirkelbevis brukar inte accepteras som vetenskap. Därmed faller författarnas anspråk på att ha tagit fram en ”vetenskaplig” metod att diagnostisera potentiella fascister. Läsaren kan för övrigt själv bedöma rimligheten i att en människa utvecklas till en potentiell fascist för att han löste Oidipuskomplexet på ett olyckligt sätt, eller för att han regredierar till sin anal-sadistiska fas.
Min andra invändning är att även om vi köper teorin om den auktoritära, potentiellt fascistiska personligheten, så är den inte kontextoberoende. Att starkt konventionella och auktoritetsbundna människor skulle ligga närmast till hands att ansluta sig till en växande fascistisk rörelse låter som sagt rimligt, men vilka är mest konventionella och auktoritetsbundna i Sverige i dag? Är det verkligen konservativa och/eller kristna människor, som F-skalan hävdar? Så kanske det var i USA 1950, men med tanke på både konservatismens och kristendomens svaga ställning i Sverige i dag måste man snarast vara rebell för att öppet bekänna sig till någon av dem.
Även det förakt för olika minoritetsgrupper som Adorno med kolleger utan problem fick respondenter att uttrycka skulle sannolikt ta en annan form i Sverige i dag. Ingen med någon självbevarelsedrift skulle säga något nedsättande om etniska minoriteter. Många skulle däremot gärna uttrycka sitt förakt för ”vita, kränkta män” som är lågutbildade, arbetslösa och inte ens kan stava rätt när de skriver hatkommentarer på nätet.
Så om Adorno och de andra ville ringa in konformisten, opportunisten, hon som vänder kappan efter vinden och håller sig väl med mobbarna – därför att det är hon som är den potentiella fascisten – då borde nog frågorna kontextanpassas för att fungera i Sverige i dag. Kanske kunde påståenden om att den borde straffas som inte sopsorterar, köper ekologisk mat, uppfostrar barnen genusmedvetet och bekänner sig till könsmaktsordningen visa vem som är mest konventionell och auktoritetsbunden?
Min sista invändning mot The Authoritarian Personality är den mest självklara. Som åsiktsfrihetsdemokrat tycker jag inte att det rätta sättet att möta potentiella fascister är genom att diagnostisera och sjukdomsförklara dem. Sådant är för värdegrundsdemokrater. Jag tycker att även potentiella fascister ska bemötas med argument. Det kanske är omöjligt att övertyga potentiella fascister om demokratins överlägsenhet, men om vi sjukdomsförklarar politiska åsikter är det vi själva som är fascisterna.
Även inom statsvetenskapen finns en diskussion där vad som betraktas som auktoritärt och vad som betraktas som frihetligt går att ifrågasätta, åtminstone i en svensk kontext.
Det var på 1970-talet som statsvetaren Ronald Inglehart förklarade att den politiska höger/vänster-skalan håller på att bli obsolet, eftersom den är kopplad till industrialismen och moderniteten. I det postmoderna välfärdssamhället där både freden och den ekonomiska tryggheten upplevs som säkrade en gång för alla efterlyser många väljare enligt Inglehart andra saker från politiken: Självförverkligande, miljöengagemang, normkritik, frihet att välja livsstil. Statsvetaren Scott Flanagan invände att Inglehart glömt att alla politiska rörelser föder motrörelser. Vissa väljare i det postmoderna samhället kommer att uppfatta det Ingleharts väljare vill ha som självupptagenhet och brist på gemenskap. De kommer i stället att efterlysa sedvänjor, traditionella normer, hårda straff, nationalism, motstånd mot invandring och samhällsförändringar. Dessa väljare kan beskrivas i positiva ordalag – att de hyser en kommunitär vilja att ingå i en gemenskap – eller i negativa ordalag – att de är auktoritära och främlingsfientliga.
Inom statsvetenskapen har man valt att kalla denna nya politiska skala för den libertära-auktoritära skalan. Den svenska statsvetaren Magnus Hagevi förklarar att i Sverige är de tydligaste exemplen på den nya skalan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. De självförverkligande och normkritiska libertära väljarna dras till MP, de traditionella och auktoritära väljarna till SD.
Men åter undrar jag vad som faktiskt är auktoritärt och inte. När vi talar om självförverkligande och normkritik i Sverige så gör vi det inom den statsindividualistiska ramen. Det är statens omsorg som låter oss förverkliga oss själva, och det är statens genuspedagoger och hbtq-certifiering som ska göra oss normkritiskt upplysta. Är inte självförverkligande och normförändring i statens regi något ganska auktoritärt, något som doftar homo sovjeticus?
Och tvärtom; väljare i Sverige i dag som kräver att få fortsätta leva i traditionella kärnfamiljer, med traditionella könsroller, som säger nej till genuspedagoger och påtvingad mångkulturalism, trots att detta är vad staten vill – är de verkligen auktoritära? Är de inte snarare den typen av populister som Christopher Lasch skrev om, som gör uppror mot den politiska eliten?
Jag frågar Magnus Hagevi om det kan vara detta ”libertära” som har skapat vanföreställningen att Miljöpartiet är ett liberalt parti. Han är försiktig som en akademiker ska vara, vill inte säga något som inte har forskningsstöd, och påpekar att ideologier förändras med samhället och att varken han eller jag kan veta vad John Stuart Mill skulle skriva om han levde i dag. Men sedan formulerar han en skillnad mellan liberal och libertär: ”Libertära har en idé om vad en fri människa är, och anser att den ska skapas”.
Jag gissar att den stora skillnaden mellan libertära och auktoritära helt enkelt är vilka auktoriteter de erkänner. De auktoritära erkänner gamla auktoriteter, som familjen, folket, fosterlandet och traditionella normer. Därför kallas de ”auktoritära”, trots att det de tror på i dagens Sverige gör dem till anti-elitister och ”kärringen mot strömmen”. De libertära erkänner i stället moderna auktoriteter, som genusvetenskap, postkolonial teori, rasifieringsteori och det normkritiska, anti-auktoritära paradigmet. Därför ses de som frihetliga och kritiskt ifrågasättande, trots att det de tror på sammanfaller med elitens ”demokratiska värdegrund” och är värderingar som staten vill tvinga på alla medborgare. Orwellskt, skulle man kunna säga.
Jag fick frågan om jag ville skriva om åsiktskorridoren, eftersom jag har berättat öppet om hur jag som ledarskribent belades med skrivförbud och hur detta ledde till att jag sade upp mig från min tillsvidareanställning och till hösten ska börja på en ingenjörsutbildning. Men jag är inte riktigt bekväm med att älta mina egna erfarenheter. Dels vill jag inte iklä mig offerkoftan. Visst, jag var sårad och förbannad när jag fått utskällning och skrivförbud av chefen, det erkänner jag. Men att vädja om medlidande och spela på offerrollen har i vår tid blivit helt förknippat med postmarxismen och den ”demokratiska värdegrunden”. Det är ju för att kvinnor, hbtq-personer och ”rasifierade” är sådana offer som vi måste göra oss av med alla gamla normer och anamma värdegrunden. Skit samma att inte alla kvinnor, hbtq-personer och rasifierade ser sig själva som offer, deras självutnämnda företrädare och andra elitpersoner säger att det är så och då måste vi alla acceptera den kollektiva arvsskulden, erkänna att vi är privilegierade och överordnade och därmed förtappade. Eftersom detta är den typiska bilden i det offentliga samtalet av vem det är synd om och varför, så vägrar jag att tycka synd om mig själv eller be om någons medlidande för att jag belades med skrivförbud.
Dels vill jag inte heller utropa mig till någon sorts martyr eller hjälte. Jag hade kunnat bita ihop, acceptera chefens raseriutbrott och fortsätta jobba. Med tiden hade jag förmodligen åter kunnat skriva försiktig kritik mot värdegrundsdemokratin, åsiktskorridoren, och bristen på pluralism i allmänhet och konservatism i synnerhet i det offentliga samtalet. Så gör andra åsiktsfrihetsdemokrater som försörjer sig på pennan, och troligen påverkar de opinionen mer än vad jag kan göra nu när jag har sagt upp mig och ska utbilda mig till ingenjör.
Men jag kunde inte. Jag har i min politiska utveckling gått från socialist till liberal till konservativ, men jag har alltid varit en övertygad åsiktsfrihetsdemokrat. Den där introduktionskursen på journalistutbildningen hjälpte mig bara att sätta ord på denna övertygelse, som gör att jag inte klarar av att spela värdegrundsdemokrat när det förväntas av mig.
Tidningsdöden som sakta men säkert minskar antalet journalisttjänster i landet har framför allt tekniska orsaker, och beror delvis på medie-Sveriges strategiska felval att ”lägga ut allt, gratis” när internet var nytt och spännande. Men jag tror också att åsiktskorridoren förvärrar och skyndar på utvecklingen. Varför betala för något slätstruket, förutsägbart och fostrande, där budskapen är detsamma oavsett om tidningen kommer ut i storstad eller på landet, i söder eller i norr, med socialdemokratisk eller borgerlig beteckning på ledarsidan? Kan tidningsägarna inte ta till sig de demokratiska argumenten för att spränga åsiktskorridoren så borde de åtminstone ta till sig de kommersiella.
Men ytterst är frågan om åsiktskorridoren en demokratifråga. Är du åsiktsfrihetsdemokrat eller värdegrundsdemokrat, borde vara en viktigare fråga i Sverige i dag än om du är höger eller vänster, libertär eller auktoritär. Kanske borde ledarsidorna börja kalla sig ÅFD (åsiktsfrihetsdemokratisk) eller VGD (värdegrundsdemokratisk) i stället för att hålla sig med parti- eller ideologibeteckningar, när väljarna ändå är omvittnat otrogna och hoppar mellan partier och block.
Jag vill påpeka att även om konservatismen otvivelaktigt är den ideologi som har lidit mest av den svenska värdegrundsdemokratin, så tror jag att det finns fraktioner inom vänstern som inte heller har det alltför roligt. Det kan inte vara lätt att vara traditionell klasskampsvänster när alla andra är intersektionella postmarxister. Den vita, heterosexuella arbetarklassmannen är ju faktiskt privilegierad, jämfört med kvinnor, hbtq-personer och rasifierade. Ja, även de lågbetalda och ofrivilligt deltidsarbetande kvinnorna inom äldreomsorgen är ju intersektionellt sett faktiskt nästan överklass om de är vita och heterosexuella. I ett politiskt landskap där varken traditionella konservativa värderingar eller traditionella socialdemokratiska klassfrågor får plats i åsiktskorridoren, bör ingen vara förvånad att ett parti som Sverigedemokraterna stjäl väljare både från Moderaterna och Socialdemokraterna.
***
Vi går nu in i valrörelsen inför valen till riksdag, kommuner och landsting. Tyvärr tror jag att denna valrörelse blir ännu mer polariserad och präglad av våld och aktioner för att tysta meningsmotståndare än vad EU-valrörelsen var. Orsaken är, enligt mig, de två olika sätten att se på demokratins grundförutsättning; åsiktsfrihetsdemokrati vs värdegrundsdemokrati.
Om jag får skicka en opinionsbildande vädjan innan jag ägnar mig åt linjär algebra och programmeringsspråk så är det att ägna en avsevärd del av det offentliga, politiska samtalet till dessa två oförenliga demokratitolkningar. Åsiktskorridoren måste försvinna, våldet och de antidemokratiska aktionerna borde gå att stoppa! Min förhoppning är förstås att värdegrundsdemokraterna ska ändra uppfattning, att om de bara möts av goda argument i en sansad, rationell debatt så ska de inse att åsiktsfrihetsdemokratin är den enda demokratiska form som inte leder till förföljelse och repression (och risk för aggressiv radikalisering hos dem som tystas). Kanske visar det sig att värdegrundsdemokrater är döva för eller inte låter sig övertygas av argument. Då kan åsiktsfrihetsdemokrater bara fortsätta att oförtrutet argumentera, i förekommande fall försöka att överrösta vuvuzelorna, och hoppas att väljarna är mer genuint demokratiska än värdegrundsdemokraterna.