Petter Bergner
petter.bergner@vk.se
I förra veckan kunde VK berätta att Nordmalingspolitikern Gert Karlsson skulle göra slag i saken och lämna Sverigedemokraterna i protest. Han ville inte förknippas med distriktsordföranden Petter Nilssons bloggande om Metoo. Skarp och offentlig kritik mot Nilsson-formuleringar som ”den i grunden odemokratiska rörelsen” hade Karlsson framfört redan en månad tidigare, men någon intern uppbackning att tala om upplevde han sig inte få. Gert Karlsson har stått för sin gränsdragning och nu lämnat SD. Kanske hade han aldrig till fullo förstått vilket sammanhang han hade gett sig in i.
Sedan dess har nyheterna om SD följt slag i slag. Gruppledaren i Vindeln och tillika ordföranden för lokalföreningen SD i Umeåregionen, Lars Forsgren, berättade att han lämnade sina politiska uppdrag i kommunen och även gruppledarskapet. Gruppledaren i Umeå, Christina Sjödin, aviserade också sitt uppbrott och kort därefter tillkännagavs att hon skulle ersättas av självaste Forsgren. Han blir den fjärde gruppledaren under en och samma mandatperiod.
Därefter kom något av en påminnelse om den tidigare SD-dramatiken i Umeå med grannkommuner, med uteslutningar och tidigare företrädare som talade ut om interna konflikter rörande bland annat hur en ombudsmannajobb som gick till Lars Forsgren skulle tillsättas och finansieras. Marcus Bornemisza, som var gruppledare i Umeå i början av mandatperioden, berättade under tisdagen att han blir medlem i Moderaterna. Detta kan för omvärlden se ut som att partiföreträdarna som kanske trots allt hade viss integritet och förmåga att sätta gränser vandrar vidare, medan ett annat gäng blir kvar.
Detta är förvisso den tid då det börjar bli dags att meddela om det är så att man inte vill fortsätta som politiker. Sådant sker i flera partier, inte bara i SD. Men läget i SD framstår ändå som speciellt, med stor makt koncentrerad till distriktsordföranden och tillika gruppledaren i regionen, Petter Nilsson, med Lars Forsgren som hans nära förtrogna och allierade. När Forsgren nu avancerar är detta sannolikt först och främst ett sätt att hantera den bräckliga Umeå-situationen, men rockaden kan också tolkas som att strukturen runt Petter Nilsson befästs.
Att gå ut och såga en tung maktspelare i sitt eget parti offentligt på det sätt som Gert Karlsson gjorde är ett stort steg, något som många fritidspolitiker skulle dra sig för att göra. Men i Metoo-frågan har Karlsson visat stort kurage trots att det kostat honom alla chanser till egen politisk karriär i SD. Sådant förtjänar respekt, hur skarp kritik Karlsson själv än må förtjäna från liberala utgångspunkter. Lars Forsgren, däremot, sluter lojalt upp vid Nilssons sida och slätar över. Och Petter Nilsson själv verkar inte ha känt sig manad att begrunda vilket mandat han egentligen haft när han som främste företrädare gång på gång gått ut med skriverier om att Metoo skulle ha varit något djupt klandervärt. Han har i sin ställning bara kört på och detta säger troligtvis en del om SD i Västerbotten inte bara ideologiskt.
SD är förstås ett avvikande parti i mycket, men det är också ett parti där det verkar vara si och så med själva föreningsbiten. Min bild är att det under ytan gnölats och muttrats om det interna partilivets villkor, men att SD fortsätter att vara en organisation där en central ledargestalt i mångt och mycket ”är” partiet. Nilsson med nätverk står i centrum medan delar av det övriga SD verkar stagnera eller falla samman. Och för att balansera upp sådana tendenser får en begränsad krets personer täcka upp ytterligare, vilket i sin tur förstärker intrycket att det är en rätt liten trojka som styr direkt eller via ombud utan att det blir någon egentlig stadga eller kanske ens förankring i själva basen. Vad är hönan och vad är ägget i det avseendet?
Med det stuket blir det svårt för SD att få till den kollektiva ”upplärningsprocess” ett parti med så nya företrädare skulle behöva för att kunna bli mer robust och starkt i länet. Dessutom skadas sannolikt möjligheterna att ny locka kandidater till följd av partiets eget agerande och de exempel som statueras när människor straffas av högre ort.
Partiet har en del företrädare som kan ta debatter och skriva motioner, men SD kommer liksom inte vidare i Västerbottens län. Man förblir ett parti som står relativt utlämnat åt vissa ledande företrädarens sidor och nycker. Upprinnelsen till Metoo-bråket är bara ett exempel på detta. Mönstret tycks vara att SD förmår det som Petter Nilsson personligen förmår, men inte mer. Man får arvoden och tar hand om varandra, men åstadkommer inte precis några betydande avtryck rent politiskt.
Efter alla dessa år är oförmågan att sätta sig in i regionpolitikens stora frågor exempelvis fortfarande påtaglig. Med tanke på arvodesnivåer och förutsättningarna skulle man kunna förvänta sig mycket mer även av ett parti som SD. Man vill kritisera ett etablissemang, men är man inte rätt duktiga på att odla och försvara liknande strukturer och beteenden internt?
Vad gör sådant med partiets förtroende? Eller är det så att väljarna faktiskt inte förväntar sig mer än att politiker som Petter Nilsson ska basunera ut en hård ideologisk kärna rent retoriskt, medan det som ligger därutöver är strunt samma?
Om det är som det framstår kan man verkligen fråga sig varför SD-medlemmar och sympatisörer skulle vilja ha det på detta vis. I länet kan Sverigedemokraterna mycket väl förbli ett svagt organiserat parti som gång på gång faller på eget grepp. Detta vore i sådana fall befriande och naturligtvis välkommet rent politiskt.
Petter Bergner