Jag väljer att publicera detta välskrivna avskedsbrev till Sverige. Skribenten har nyligen lagt upp texten på Facebook, och jag vill ge orden större spridning. För de är nyanserade, väl avvägda, sorgsna, men absolut inte hatiska, alltså det man vanligen brukar anklaga människor för att vara när de kommer med kritik mot det fallerande svenska systemet. Det är nämligen många som känner en liknande sorg i hjärtat i dag, 2019, när situationen i Sverige på många sätt håller på att bli outhärdlig. “Vi har köpt en lägenhet i Budapest”, börjar inlägget med, som är skrivet av Mercedes Wahlby. Det sammanfattar väl vad många som bor i Sverige idag känner. Jag har tidigare publicerat en intervju med ett par som nu flyttat till Marbella, men anser att fler av dessa utvandrarröster behövs. Kanske kan de få politikerna att börja vakna. Man kan alltid hoppas.
“Det är inte med lätt hjärta och inte utan stor vånda som vi har tagit det beslutet. Vi har i minst fem års tid, fram och tillbaka, diskuterat att överge Sverige. Maken som är etnisk svensk har varit den mest pådrivande. Jag har under årens lopp försökt hitta på miljoner ursäkter för att förhala beslutet. Jag har hela tiden hoppats på att det till slut kommer att reda upp sig i Sverige. Men år efter år har jag kunnat konstatera att allt bara blir värre och värre och jag har föga förhoppningar om att det går att vända på denna negativa utveckling. Jag tror att det är för sent och är det möjligt så kommer det inte att ske under min livstid.
Jag orkar inte längre leva under denna oerhörda psykiska stress, otryggheten och osäkerheten, mord, skjutningar, avrättningar, sprängningar, våldtäkter och gruppvåldtäkter, rån, bostadsinbrott, misshandel, bilbränder, skolbränder, grova brottslingar som ev efter en relativt kort fängelsevistelse inte utvisas utan får röra sig fritt bland oss, en alltmer nedmonterad välfärd, brist på sjukvårdspersonal, på lärare, på äldreboenden, brist inom äldrevården, ökande antal fattigpensionärer, kommuner i principiell konkurs eller konkursmässiga, alla dessa no-go zoner som kallas något annat, brist på polisresurser där det kan ta 1,5-2 tim för de att komma till platsen vid pågående brott eller kommer de inte alls, dessa förljugna politiker oavsett politisk färg och den medskyldiga sk PK-median, brunsmetningen av oliktänkande, den krympande yttrandefriheten, den alltmer tynande demokratin och inte minst den pågående och alltmer utbredda islamiseringen av landet. Hade jag velat haft denna form av statsskick så hade jag 53 olika andra länder att välja mellan!
Jag klarar inte längre av att dagligen få höra eller läsa att så är det i det nya Sverige och det är bara att acceptera och gilla läget. Jag orkar inte längre att höra polisens råd vilka undan för undan utökas med alltfler nya rekommendationer, låsa bildörrarna under körning, inte gå ut ensam på kvällar och nätter, inte jogga ensam i skogen, inte vistas i mörka gränder eller gator, inte bära dyra klockor eller guldsmycken, inte bära viss typ av klädsel, inte åka vissa taxi eller kommunalt ensam kvälls- eller nattetid, inte svara på tilltal och titta vissa män i ögonen så att de inte tolkar det som en invit osv. Med andra ord stanna inom hemmets fyra väggar! Jag känner som om jag lever i ett fängelse, att jag inte kan andas fritt, att jag hela tiden måste tänka mig för, vara observant på min omgivning och titta över axeln.
Jag är ursprungligen fransyska, svensk medborgare sedan många år och har varit bosatt i Sverige sedan 1972. Jag betraktar mig som väl integrerad och assimilerad. Maken har många gånger, i samband med våra diskussioner om bl a ev utvandring sagt att jag är mer svensk än vad han är. Förmodligen har han rätt för jag har älskat det gamla Sverige och betraktat det som mitt moderland. Sverige har gett mig betydligt mer än vad Frankrike någonsin har gjort. Sverige har för första gången i mitt då unga liv gett mig lycka. Jag har också hittat två underbara kärlekar. Jag har fått möjligheten att i tidig vuxenålder skaffa mig en utbildning. Jag har jobbat hårt och gjort karriär och gjort rätt för mig under alla dessa år. Jag gick i pension vid 67 års ålder men fortsatt då och då med att ta uppdrag ända fram till 69 års ålder. Jag har betalat tillbaka alla mina skulder ink studieskulderna, betalat höga skatter och bidragit mer till samhällskontraktet än vad jag har utnyttjat.
Sverige är för mig mer än bara ett land med underbar och storslagen natur som t ex den höga fjällen där jag vistades under tre veckors vandring 1992, de faluröda stugorna med vita knutar, midsommarafton där man dansar runt majstången och sjunger ”små grodorna”. Sverige är också för mig den svenska kulturen som bl a våra politiker förnekar. Sverige är vikingarna, deras asatro, deras härjningar även i mitt gamla hemland Frankrike och mer specifikt Normandie där jag har mina rötter. Sverige är dess stora kungar som Wasa, Karl XII, Gustav VI Adolf, dess författare som A. Strindberg, S. Lagerlöf, W. Moberg, A. Lindgren, dess konstnärer som A. Zorn, B. Liljefors. Sverige är A. Nobel, de många svenska uppfinningarna där listan kan göras lång. Sverige är Skansen med de gamla stugorna från svunna tider där man kan känna historiens vingslag, dess hantverk med t ex glasblåsning, landskapsbroderier, ull- och linspinning, knyppling och mycket därtill.
Jag har de senaste åren undersökt en flykt till ett nytt land. Frankrike har sedan flera år räknats bort som alternativ, inte heller Spanien, Italien, England, Belgien och Nederländerna är attraktiva länder annat än språkmässigt. Danmark var länge en möjlighet men det har dels sina egna problem om än inte lika allvarliga som här i Sverige och dels finns det också andra skäl. Utanför EU är det för vår del för sent. Vi är för gamla. Kvar finns Visegrads länderna och ju mer jag hör och läser negativt om dessa länder desto mera intresserad blir jag att själv undersöka sanningshalten i påståendena. Polen besökte vi förra året och i år blev det Ungern.
Jag var 35 dagar i Budapest och det kändes helt rätt. Bl a kände jag mig trygg. Dagligen åkte jag buss och T-banan även sent på kvällen och på natten. Inga problem. Det skulle jag aldrig våga göra i Stockholm. Jag har sett ett folk som är vänliga och hjälpsamma, som är stolta över sitt land, sitt ursprung och sin flagga. Framför Parlamentet finns det t ex en flaggstång med den ungerska flaggan och under tid då flaggan är hissad hedras den av två militärer.
Jag är inte naiv. Jag tror inte att allt i Ungern är perfekt. Jag har t ex sett att det finns fattigdom, att det finns äldre som tigger på gator och torg, förmodligen för att deras pension inte räcker till. Jag har sett att det finns missbrukare och jag har hört att det finns problem med ett visst folkslag i likhet med dem som står utanför våra mataffärer. Jag förstår även att Ungern som står under stark press, för att inte säga utpressning från EU, kommer en vacker dag kanske att vara tvunget att göra som EU vill men då är jag förhoppningsvis inte kvar i livet.
Språket är ett problem men jag kommer att göra mitt allra bästa för att lära mig det. Jag har redan börjat. Och jag kommer inte att vara en belastning för mitt nya land för jag kan försörja mig själv.
Det gamla Sverige finns inte längre och jag kan inte leva i det nya. Jag kommer att ta med mig det gamla Sverige i mitt hjärta och aldrig någonsin glömma det. Resten av mitt liv kommer jag att bära denna sorg och saknad efter mitt land men även ilskan mot våra politiker som har tillåtit och planerat detta och svikit sitt folk å det grövsta. Snart åker jag tillbaka till Budapest för fastighetsövertagning och därefter räknar jag med att inom ett år ha avvecklat allt mitt i Sverige och vara permanent bosatt i Ungern.”
MERCEDES WAHLBY
Jag tackar Mattias Karlsson, huvudförfattare till SD:s principprogram, för det sena svaret och ler lite över att han tolkar min fråga och nyfikenhet som oikofobi och hur hen talar om svensk kultur. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av sverigedemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt.
Jag gillar det mångkulturella, demokratiska och öppna Sverige ni vill rasera. Svensk är jag i lika hög grad som herr Karlsson och hans vänner i SD. Denna ”illojalitet” handlar uppenbarligen på hur man ser på SD:s ideologi. Men definiera gärna vilken kultur ni anser vara ren svenskhet.
Jag står inte lojal, och kommer aldrig att göra, med SD:s ideologiska tribalism och rasistiska ton. Att ni tar upp Astrid Lindgren är roande då ni bör veta att hon verkligen avskydde allt det ni står för.
SD:s principprogram bevisar bortom allt rimligt tvivel att den rasbiologiska idévärlden är livskraftig inom partiet.
I principprogrammet kan vi läsa följande (sidan 8):
”Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore. Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en medfödd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.”
Idén om en mänsklig essens som är kopplad till våra gener saknar allt vetenskapligt stöd. Orden är ett fantasifullt ”hittepå” som inte bara flörtar med rasbiologin – det är rasbiologi. Det är ett ovärdigt, fördomsfullt och lögnaktigt sätt att dela in mänskligheten i ”vi och dem” utifrån påstådda biologiska skillnader och enbart hänvisa till en politisk ideologi. Rötterna till den ideologiska förebilden är tydliga.
”Intet är jag, men min ras och min rot och min stam äro allt”. (Bertel Gripenberg).
Under de miljoner år, med den genetisk variation som dagens människa utvecklat, är människosläktet genetiskt extremt homogent trots alla skillnader i utseende. Det finns inget stöd någonstans inom genetiken/epigenitiken för ”rena folk”/raser och absolut inget stöd för ”genetisk essens” enligt SD:s fantasier.
Den omfattande forskning och genetiska kartläggning, som ny dna-teknik kunnat erbjuda, visar att inga rasspecifika gener har kunnat identifieras överhuvudtaget. SD, AFS, NMR driver ren rasism, bara rasister driver tesen om raser, ”genetisk essens”. Konsekvenserna av denna, de bruna vanföreställningarnas nationalism, har vi sett förr.
Som ett led i rasismen vill SD genomföra en repatriering. Möjligheten till frivilligt återvändande finns redan, liksom stöd för detta. Tonen i SD:s retorik tyder på krav om tvångsliknande åtgärder.
Vilka människor vill SD främst tvinga till återvändande? Vilka är det som ska åka ”dit de bör bo”?
Studerar man SD:s kulturrasistiska retorik, hat mot muslimer och rädsla för människor med hög melanin-nivå, så ligger svaret tydligt. Det handlar främst om människor från det så kallade MENA-området – Mellanöstern och Nordafrika.
Frågan är vilka konsekvenser en tvångsbaserad repatriering får. Vad händer om människor sätter sig i motvärn och får stöd av ”illojala” svenskar?
Är det då godsvagnarna börjar rulla igen?